Noggrann diagnos och snabb, mänsklig vård betydande för behandlingen när Jaana fick bröstcancer

Cancern kom utan förvarning

Bröstcancerdiagnosen kom som en total överraskning för Jaana Nurmi, som inte hade kunnat se några tecken på cancer i sin kropp. Cancern konstaterades vid en mammografiscreening.

– Jag hade inte haft några symptom och ansåg att det i screeningen endast var fråga om en rutinkontroll. De ringde dock från sjukhuset genast efter besöket och bad om gamla jämförelsebilder. Kort därefter kallades jag på nytt till mammografi och ultraljud. Läkaren berättade då att det fanns två förändringar i mitt bröst av vilka man borde ta biopsier (vävnadsprover). De kunde inte tas på samma gång och därför togs biopsierna vid två separata tillfällen, berättar Jaana.

– Jag tänkte fortfarande att det här är inget att oroa sig över. Man hör ju ofta om att det kan finnas förändringar i bröstet men de är ofarliga.

I samband med den andra provtagningen fick Jaana veta resultatet från den första biopsin.

– Läkaren berättade att den innehöll cancerceller och att jag inom kort skulle få kallelse till planering av operation, minns Jaana.

Jaana berättar att hon tog emot nyheterna ganska lugnt.

– Från läkarens mottagning gick jag ut till bilen och ringde till min man. Han frågade om jag klarade av att köra bil, men ärligt sagt kände jag mig inte så chockad över nyheten. Istället började jag genast fundera på vad jag måste göra för att arbetet skulle rulla på och annat jag måste ordna med.

Mötet med läkaren blev en chock

Tre dagar efter att hon hade fått veta resultatet av provtagningen fick Jaana ett samtal från sjukhuset. Man kom överens om en läkartid följande vecka. Men besöket gick inte helt som på räls.

– Min man kom med till läkarens mottagning, men ändå blev läkarbesöket en chock för mig. Jag har aldrig varit sjuk eller varit tvungen att konsultera en läkare. Därför blev jag mycket överraskad av hur dåligt kommunikationen fungerade mellan mig och läkaren.

Läkaren bad genast Jaana sitta ner och ta av sig skjortan. Läkaren hade för avsikt att genast få visa hur bröstet skulle opereras.

– Jag tyckte att det var väl snabbt agerat. Jag frågade om man inte först borde göra en mer omsorgsfull diagnos. Det kunde ju finnas cancer även i det andra bröstet eller någon annanstans. Han svarade att det inte kommer att tas några magnetbilder av mig eftersom jag är över 40 år. Och om man sedan senare skulle hitta mer tumörvävnad skulle man bara operera på nytt, berättar Jaana.

– Då tänkte jag att det här kommer ändå att ta hela sommaren, och det kommer ju inte att leda någonstans om man ändå blir tvungen att operera till exempel även det andra bröstet senare.

“Jag är så glad att magnetundersökning gjordes”

Jaana var inte nöjd med det som läkaren hade föreslagit och ville ha en second opinion. Därför beslöt hon sig för att ringa till den erfarna radiologen Matti Kestilä som är specialiserad på bröstcancer och en familjebekant till Jaana.

– Matti började med att fråga hur jag mådde. Det hade ingen annan läkare eller sköterska gjort innan. Vi diskuterade min situation och Matti sade genast att vi naturligtvis ska göra en magnetundersökning. Han uppmanade mig även att ringa till bröstcancerkirurgen Jari Viinikainen, som arbetar på privata Docrates Cancersjukhus. Jag bokade genast en tid till Jari, och Matti kom med till mottagningen. Även Jari frågade hur jag mådde och tog sig verkligen tid att utreda situationen och prata med mig. Vi gick lugnt igenom läget och möjligheterna till operation. Jag kände att jag kunde lita på honom, berättar Jaana.

– Jag är så glad att magnetundersökning gjordes, eftersom man i annat fall endast skulle ha opererat bort de tumörer som syntes i mammografin och på ultraljudet, även om det fanns förstadier till cancer även på andra ställen i bröstet – det visade magnetbilderna, säger Jaana lättad.

– Efter magnetundersökningen av brösten diskuterade vi länge med Jari Viinikainen om vilka alternativ det fanns till operation. Matti Kestilä var fortfarande med i samtalet, och de två hade ett tätt samarbete.

Jaana är tacksam för hur hon bemöttes på Docrates.

– På Docrates Cancersjukhus tog man genast hand om mig. Jag fick alltid tag i någon och läkarna svarade alltid på mina frågor och bekymmer. I egenskap av företagare uppskattar jag även att mottagnings- och andra tider ordnades smidigt och att jag kunde anpassa tiderna till mitt arbete. Det gav mig möjlighet att planera arbetet och andra aktiviteter.

”Jag är så glad att magnetundersökning gjordes, eftersom man i annat fall endast skulle ha opererat bort de tumörer som syntes i mammografin och på ultraljudet, även om det fanns förstadier till cancer även på andra ställen i bröstet – det visade magnetbilderna.”

Vårdkostnadsförsäkringen gjorde det möjligt för Jaana att få vård inom den privata sektorn.

– Jag visste att jag garanterat skulle få högklassig vård där. Jag hade bland annat tidigare hört talas om Docrates av mina vänner, som rekommenderade sjukhuset ifall jag skulle någon dag själv råka insjukna i cancer. Min morbror med cancer i bukspottskörteln deltog även i en klinisk läkemedelsprövning där och tack vare prövningsläkemedlet fick han längre tid att leva.

Bröstcanceroperationen tog nio timmar och ett nytt bröst byggdes av buken

Eftersom man utöver de egentliga tumörerna även hittade ytterligare förstadier till cancer i Jaanas bröst, beslöt man i hennes fall operera bort hela bröstet. Att operera bort ett helt bröst är en stor och krävande operation som vanligtvis tar en hel dag. Sådana stora operationer utför Jari ofta tillsammans med en annan erfaren kirurg, Sinikka Suominen.

– Jari Viinikainen är verkligen en noggrann bröstcancerkirurg. När vi hade beslutat vad vi skulle göra var det enkelt att lita på honom och på Matti. Operationen utfördes på Docrates samarbetspartners lokaler i Helsinki Hospital och den tog sammanlagt nio timmar. Operationstiden förlängdes av att man samtidigt byggde ett nytt bröst från min buk. Även om vi hade diskuterat detta flera gånger med Jari på förhand förstod jag inte hur stor operationen var. När jag vaknade var jag i chock. Jag frös och skakade. Men personalen på Helsinki Hospital var fantastisk. Jag var där i fem dagar och fick verkligen utmärkt vård.

Vid operationen kunde man avlägsna cancervävnaden med god marginal och patologens svar visade att cancern inte var aggressiv. Därför behövde Jaana inte tilläggsbehandling, d v s strålbehandling eller cytostatika.

– När jag fick komma hem för att tillfriskna fick jag med mig en stöd-BH och anvisningar för egenvård. Huden på buken hade öppnats, men såren läkte överraskande snabbt. Därefter besökte jag onkolog Timo Joensuus mottagning gå Docrates. Timo hade läst min sjukjournal omsorgsfullt på förhand. Han berättade precis allt om behandlingarna, tillfrisknandet och uppföljningen med mera.

Hormonbehandlingar nästa steg

– Eftersom jag är en företagare var det en riktig god nyhet att jag inte behövde cytostatika eller strålbehandling, säger Jaana lättad.

– När jag fick diagnosen var jag säker på att det här skulle ta hela året. Men allt gick mycket snabbare. Operationen utfördes i slutet av juni och efter 12 veckor var jag redan på jobbet med läkta sår.

Behandlingen av Jaanas bröstcancer fortsätter ännu med en fem år lång hormonbehandling. En av hormonbehandlingens biverkningar är att Jaana har fått tillbaka sina klimakteriebesvär.

– I den här åldern känns det förstås tråkigt att få tillbaka övergångsbesvären som jag hade övervunnit redan förra sommaren. Men behandlingen är nödvändig och minskar märkbart risken för att cancern återkommer.

En ärrad själ

Så här i efterhand funderar Jaana över att hon inte mitt i allt tumult har haft tid att psykiskt hantera att hon insjuknade.

– Jag är en person som alltid tar hand om saker och sköter mitt jobb. Men när jag kom tillbaka till jobbet efter behandlingarna insåg jag att jag inte är okej. Det kändes som om min själ hade blivit ärrad. Jag har alltid i grunden varit positiv, men nu var jag inte mig själv; det kändes som om jag inte kunde vara tacksam för något alls. Jag läste någonstans att för många har det känts som att den riktiga sjukdomen börjar först efter operationen. Det låter rimligt med tanke på hur jag kände mig, funderar Jaana.

– Matti Kestilä föreslog då att jag skulle gå och prata med Päivi Hietanen, en onkolog-psykoterapeut på Docrates, och det var till riktigt stor hjälp. Frågor jag inte tidigare hade funderat på lyftes nu fram; till exempel hur bröstcancer påverkar kvinnligheten. Päivi är proffs och vi pratade om ganska djupa saker, och visst är det något man ibland måste göra.

– När jag kom till Päivi förstod hon genast vad det var frågan om. Jag blev sjukledig på nytt och besökte Päivi några gånger, tills vi tillsammans konstaterade att jag inte längre behöver besöka hennes mottagning. Om man öppnar sig för mycket kan även många gamla saker komma upp och hindra det psykiska tillfrisknandet.

Jaana berättar att hon även fick stort stöd och trygghet av sin man Tapsa.

– Det är jag verkligt tacksam för. Jag har haft den stora turen att Tapsa har följt med mig till alla läkarmottagningar och andra besök. Den egna hjärnan fungerar inte på bästa sätt när man har fått en cancerdiagnos, så vi brukade efteråt fundera tillsammans på det som läkaren hade sagt. Tapsa har orkat stå vid min sida hela tiden.

Vid operationen avlägsnades lymfkörtlarna från Jaanas armhåla, vilket ledde till att armen började göra ont och domna bort. Därför bokade hon även tid till Reio Vilipuu, fysioterapeut vid Docrates.

– Reio är helt super och kompetent. Behandlingen gjorde ont, men den hjälpte mot smärtan.

Ett år efter bröstcanceroperationen

I slutet av sommaren 2018 var Jaana på sin första årskontroll. Nyheterna var goda, allt var okej och hon mådde bättre. Det är viktigt att hon själv undersöker brösten även i fortsättningen och att hormonbehandlingen fortsätter. Jaana fortsätter att genomgå lymfterapi hos Reio och det kommer ännu göras några småoperationer till bröstet.

– Jag skulle ha klarat mig riktigt bra utan den här erfarenheten, men jag tror att alla erfarenheter gör oss starkare. Jag har alltid älskat livet. Jag har alltid velat göra något bra av vardagen. Nu funderar jag bara lite noggrannare på hur jag använder min tid. Men jag har inte helt återfått mina krafter ännu. På kvällarna vill jag nuförtiden bara göra sånt som känns bra. Tidigare hade jag fem olika arbeten som tog all min tid, konstaterar Jaana.

– Nu har jag lärt mig att människan inte känner till sina egna gränser förrän väggen står där.

– Förra sommaren tillbringade jag hemma i sängen. Det var jag inte van vid och för mig kändes det mycket konstigt. Nu är jag glad när vi åter kan resa till stugan i Hangö. Där sköter jag trädgårdslandet, rör mig utomhus, läser och, naturligtvis, badar bastu. På landet funkar det också bra att arbeta på distans. Jag och min man skulle gärna flytta till Spanien någon gång, eller åtminstone tillbringa längre perioder där,  funderar Jaana.

– När jag insjuknade började jag skriva en blogg. Det är ett sätt för mig att hantera saker. Jag skriver om bröstcancer, behandlingarna och funderar över vart världen är på väg. Jag ville lyfta fram ett ärligt perspektiv på hur det är att insjukna i cancer. Kanske någon annan kan hitta något där som är till nytta.

Just nu är jag riktigt nöjd med mitt liv. Jag njuter av varje dag. På morgonen rastar jag hunden och lyssnar på podcasts. De har hjälpt mig att orka. Ofta skrattar jag högt när jag hör dem. Hunden har sett till att jag kommer igång på morgonen. Den är med mig överallt. När jag låg och vilade på sängen efter operationen låg den bredvid mig. Den är min PT, joggingkamrat och sjuksköterska«, säger Jaana och ler.

Jaana upplever också att kamratstödsverksamheten ger henne styrka.

– Jag blev bekant med Siskot ry:s verksamhet när jag insjuknade och nu deltar jag själv i den. Jag tycker om deras öppenhet och att man pratar om saker så som de är. I Siskot pratar man även om dem som inte tillfrisknar. Siskots arbete omfattar kamratstöd, träffar för att tillverka cytomössor och andra gemensamma aktiviteter.

Företagaren värdesätter Docrates snabba vård och hänsyn till människan

Jaana berättar att hon växte upp i en företagarfamilj, och har arbetat sedan hon var en liten flicka.

– Jag arbetade 28 år i mina föräldrars familjeföretag. Jag började studera som vuxen, först marknadsföring och sedan bokföring. Jag har även ett eget företag inom välfärdsbranschen och jag hade ingen avsikt att gå över till ekonomisidan, men efter att min man insjuknade i en allvarlig sjukdom behövde han hjälp med sitt företag i reklambranschen och jag hamnade även där som partner och bokförare. Verksamheten har ökat och vi trivs med att arbeta tillsammans, berättar Jaana.

Jaana upplever att det har varit enkelt att som företagare sköta sina ärenden vid Docrates.

– Jag värdesätter det faktum att man snabbt kan få vård och att man på ett smidigt sätt kan komma överens om mottagnings- och behandlingstider. På andra ställen kan ett besök ta en hel dag. Det är också enkelt att alltid komma till samma plats och bilen kan man lätt parkera i garaget. Sjukhuset är också rent och snyggt, berömmer Jaana.

– Här betonas också betydelsen av livskvalitet – man är inte bara en i statistiken. Det känns bra att alla i personalen tar hänsyn till patienterna. Till och med städaren hälsar. Personalen ser dig i ögonen och ler, vilket känns fantastiskt, eftersom säkert var och en av oss behöver det där kämpa på-uttrycket. Man lägger märke till människan.

– Här har jag inte heller behövt köa och tider har hållits. I lobbyn finns drycker och snacks. Jag måste nog erkänna att jag ofta belönade mig själv med gott kaffe och ett kex, myser Jaana.

– Dessutom, när det kändes tungt, var det en lättnad att man från Docrates skötte om alla praktiska ärenden, som kontakt med försäkringsbolag och motsvarande. Ett särskilt stort tack till Helena som var min egen sjuksköterska, nämner så Jaana till slut.

Utdrag från Jaanas blogg den 19 maj 2018:

“En bisarr förvirring” torde ganska väl beskriva mina känslor under det senaste året. “Vad ska jag göra nu” snurrar också i mitt huvud. Jag har alltid varit en tänkare och alltid tänkt ut saker så att de är i ordning. Nu är de inte i ordning utan följer mig där bakom axeln. … Är det kanske så att människan måste lida, vara svag – tvingas vara svag – för att kunna bli stark? Hur svag, sårbar eller olycklig måste man vara för att kunna vara stark? Hur stark kan man bli? Vågar man plötsligt bli svag utan att vara tvungen till det? Kan man växa sig stark utan att lida? Vad är den där styrkan?

För närvarande älskar jag livet och är tacksam för allt som jag har fått. Jag har alltid varit mycket nöjd med mitt liv, men nu är det på något sätt ännu mer fullständigt.

Att vakna på morgonen och höra fåglarna sjunga, knyta snörena på joggingskorna, morgonkaffe, människorna jag älskar, livets puls, en främlings leende när våra blickar möts, en allt mer närmare väns äkta fråga; hur mår du nu? Viljan att verkligen lyssna på det stapplande svaret. Jag älskar livet och är tacksam för varje dag. Jag kan inte förstå hur jag kan ha en sådan tur att jag får leva mitt liv, min historia.

Jag önskar dig samma känsla, utan bröstcancer <3

Vill du boka tid?